the cave/mumford & sons
natt/dag
natt.
vet inte hur jag ska avsluta en historia utan att någon dör
jag vet inte hur jag ska få upp ytterdörren med all snö utanför
men jag kastar mig hellre ut genom fönstret än stannar här
och hoppas igen på en chans att mina vingar bär
dag.
och du kommer skriva något fint
om hur bra allting var
och jag vet att det var fint för dig
och hoppas bara att känslan avtar
jag förstår inte hur det kan vara så viktigt
för mig att veta
att jag finns på riktigt
vet inte hur jag ska avsluta en historia utan att någon dör
jag vet inte hur jag ska få upp ytterdörren med all snö utanför
men jag kastar mig hellre ut genom fönstret än stannar här
och hoppas igen på en chans att mina vingar bär
dag.
och du kommer skriva något fint
om hur bra allting var
och jag vet att det var fint för dig
och hoppas bara att känslan avtar
jag förstår inte hur det kan vara så viktigt
för mig att veta
att jag finns på riktigt
tre kapitel/obalans
kapitel 1-någonting hade gått sönder
Någonting hade gått sönder. Det var oklart vad men solklart att något hade gått fel, att något hade gått sönder.
Något var verkligen fel. Det bullrade och lät plågsamt högt när det gick mer och mer fel. Det skar i ögonen och om rummet på övervåningen skulle hålla för en katastrof, för det här var en katastrof, av det här slaget var inte självklart.
Delar av maskinen for nedför trappan, när något lossnade. Droppar av maskinen skvätte hela vägen ner till nedersta trappsteget. Synen var klar till halvklar.
I köket blev maten bränd.
kapitel 2-någonting gick inte att laga
När den äldre brodern hämtade verktygslådan och började leta efter något i den var det lätt att tänka att det kanske skulle gå att laga det här. Han hade ju trots allt lagat saker förut. Men de röda dropparna av maskinen på nedersta trappsteget gick inte sätta ihop igen. Inte med varandra och inte med maskinen. Men de skulle fasas ihop med träet i det nedersta trappsteget och stanna där som ett minne man inte vill ha. Om man gick upp för samma trappa och hoppade över det nedersta trappsteget och de röda dropparna av maskinen skulle man upptäcka att det var tyst. Man skulle upptäcka det nedifrån också, men man skulle inte förstå varför som man skulle om man gick upp.
kapitel 3-någon tänkte aldrig laga något
När det blivit tyst på övervåningen. Var det nästan ingen som undrade vad som hade hänt. Det var något som bara inte hade hänt väldigt länge. Maskinen hade gått sönder. Balansen var förstörd. Och en halv maskin. Är helt värdelös, tänkte den äldsta brodern. Och gick upp för trappen.
Någonting hade gått sönder. Det var oklart vad men solklart att något hade gått fel, att något hade gått sönder.
Något var verkligen fel. Det bullrade och lät plågsamt högt när det gick mer och mer fel. Det skar i ögonen och om rummet på övervåningen skulle hålla för en katastrof, för det här var en katastrof, av det här slaget var inte självklart.
Delar av maskinen for nedför trappan, när något lossnade. Droppar av maskinen skvätte hela vägen ner till nedersta trappsteget. Synen var klar till halvklar.
I köket blev maten bränd.
kapitel 2-någonting gick inte att laga
När den äldre brodern hämtade verktygslådan och började leta efter något i den var det lätt att tänka att det kanske skulle gå att laga det här. Han hade ju trots allt lagat saker förut. Men de röda dropparna av maskinen på nedersta trappsteget gick inte sätta ihop igen. Inte med varandra och inte med maskinen. Men de skulle fasas ihop med träet i det nedersta trappsteget och stanna där som ett minne man inte vill ha. Om man gick upp för samma trappa och hoppade över det nedersta trappsteget och de röda dropparna av maskinen skulle man upptäcka att det var tyst. Man skulle upptäcka det nedifrån också, men man skulle inte förstå varför som man skulle om man gick upp.
kapitel 3-någon tänkte aldrig laga något
När det blivit tyst på övervåningen. Var det nästan ingen som undrade vad som hade hänt. Det var något som bara inte hade hänt väldigt länge. Maskinen hade gått sönder. Balansen var förstörd. Och en halv maskin. Är helt värdelös, tänkte den äldsta brodern. Och gick upp för trappen.
hoppfull/stillhet
jag är hoppfull
man måste få vara det ibland
oavsett var man är i hjärtat
eller var man är i vilket land
man måste få vara det ibland
oavsett var man är i hjärtat
eller var man är i vilket land
tre kapitel/lite självklart
kapitel 1-hon vaknar.
Hon har tårar i ögonen när hon öppnar dem. Solen skiner inte in genom fönstret för den har gått ner igen. Under tiden hon sov. Hon vet inte vad hon drömde men hon vet att det inte var bra. Och kanske sant.
Han sover fortfarande. Fast inte där. Utan hemma hos sig eller någon annanstans, det vet hon inte, men hon tror att han sover hemma hos sig för det verkar mest sannolikt. Eller så sover han inte alls längre. Han kanske inte ens gick och la sig. Han kanske glömde det. Fast så roligt hade de ju inte. Igår, eller imorse beroende på hur man ser på saken eller tiden snarare.
Hon har tårar i ögonen redan när hon öppnar dem. Vanligtvis gråter hon inte förens efter frukost innan duschen och lite i duschen.
Eftersom hon redan är ur fas kan hon lika gärna hoppa över frukosten, tänker hon och ligger kvar på golvet. Bredvid sängen. Hon kan ju faktiskt hoppa över allting, när hon ändå är ur fas. Det är ju trots allt bara måndag.
kapitel 2-han vaknar inte.
Han slår aldrig upp ögonen igen. Sista gången han skulle göra det var igår morse, men då visste han inte att han borde uppskattat det. Det sista han tänkte på var att det skulle ordna sig imorgon, vilket kanske var tragikomiskt men vackert beroende på hur man ser på det. Det ordnade sig ju, men inte riktigt som han trodde det skulle ordna sig. Inte riktigt som man tänker att det ska ordna sig när man tänker att saker ska ordna sig. Han hade aldrig några stora ambitioner med sitt liv, bara små. Han ville väldigt mycket med bara lite.
Han sov inte hemma hos sig, han sov hemma hos henne. I vardagsrummet. Hon hade bara glömt det. Men det visste inte han. Och inte hon heller för hon hade ju glömt det. Men hon blir snart påmind. Om att han sov i vardagsrummet.
Men han kommer aldrig att vakna i vardagsrummet.
kapitel 3-han är död.
Någonstans var det väl ganska självklart att någon skulle dö. Det blir ju alltid så. Att hon skulle ta hans liv var kanske inte lika självklart. Men lite självklart.
Hon har tårar i ögonen när hon öppnar dem. Solen skiner inte in genom fönstret för den har gått ner igen. Under tiden hon sov. Hon vet inte vad hon drömde men hon vet att det inte var bra. Och kanske sant.
Han sover fortfarande. Fast inte där. Utan hemma hos sig eller någon annanstans, det vet hon inte, men hon tror att han sover hemma hos sig för det verkar mest sannolikt. Eller så sover han inte alls längre. Han kanske inte ens gick och la sig. Han kanske glömde det. Fast så roligt hade de ju inte. Igår, eller imorse beroende på hur man ser på saken eller tiden snarare.
Hon har tårar i ögonen redan när hon öppnar dem. Vanligtvis gråter hon inte förens efter frukost innan duschen och lite i duschen.
Eftersom hon redan är ur fas kan hon lika gärna hoppa över frukosten, tänker hon och ligger kvar på golvet. Bredvid sängen. Hon kan ju faktiskt hoppa över allting, när hon ändå är ur fas. Det är ju trots allt bara måndag.
kapitel 2-han vaknar inte.
Han slår aldrig upp ögonen igen. Sista gången han skulle göra det var igår morse, men då visste han inte att han borde uppskattat det. Det sista han tänkte på var att det skulle ordna sig imorgon, vilket kanske var tragikomiskt men vackert beroende på hur man ser på det. Det ordnade sig ju, men inte riktigt som han trodde det skulle ordna sig. Inte riktigt som man tänker att det ska ordna sig när man tänker att saker ska ordna sig. Han hade aldrig några stora ambitioner med sitt liv, bara små. Han ville väldigt mycket med bara lite.
Han sov inte hemma hos sig, han sov hemma hos henne. I vardagsrummet. Hon hade bara glömt det. Men det visste inte han. Och inte hon heller för hon hade ju glömt det. Men hon blir snart påmind. Om att han sov i vardagsrummet.
Men han kommer aldrig att vakna i vardagsrummet.
kapitel 3-han är död.
Någonstans var det väl ganska självklart att någon skulle dö. Det blir ju alltid så. Att hon skulle ta hans liv var kanske inte lika självklart. Men lite självklart.
change of heart/el perro del mar ft. lykke li
så många misstag/bara mig
så många misstag
och pulserande smärta
i bröstkorgen
en lång historia
ett brinnande hjärta
och den stora sorgen
som en lista
över saker jag inte
behöver skaffa
insikten
den vildsinte
vet vem att straffa
och pulserande smärta
i bröstkorgen
en lång historia
ett brinnande hjärta
och den stora sorgen
som en lista
över saker jag inte
behöver skaffa
insikten
den vildsinte
vet vem att straffa
love leaves its abuser/songs:ohia
hålla isär saker/aldrig glömma/hopp
en undran över
hur man ska kunna hålla isär saker
när de trängs i samma kropp
man måste tänka på
eller sluta tänka på varför man känner som man känner och bara känna och uppskatta
att man trots allt känner hopp
någonstans som en dimma
över allting
fast en bra dimma som är hjälper och luktar gott
en dimma som till slut lägger sig
som en tindrande dagg och väcker
allting man fått
en dagg som luktar som en dagg ska lukta
på morgonen som är en sen natt
någonstans där man mest av allt vill vara
det är svalt men varmt och
det fastnar dimmdroppar vid någons öga
och när klockorna ringer ser man sig om för att svara
ljuset tänds i rummet som har spår av moln i taket
och det är hög tid att somna
för man har ju ändå så mycket tid att finnas
man somnar och minns mycket
men lite för det var dimmigt
men man vet att det är en sak
man alltid alltid alltid måste minnas
hur man ska kunna hålla isär saker
när de trängs i samma kropp
man måste tänka på
eller sluta tänka på varför man känner som man känner och bara känna och uppskatta
att man trots allt känner hopp
någonstans som en dimma
över allting
fast en bra dimma som är hjälper och luktar gott
en dimma som till slut lägger sig
som en tindrande dagg och väcker
allting man fått
en dagg som luktar som en dagg ska lukta
på morgonen som är en sen natt
någonstans där man mest av allt vill vara
det är svalt men varmt och
det fastnar dimmdroppar vid någons öga
och när klockorna ringer ser man sig om för att svara
ljuset tänds i rummet som har spår av moln i taket
och det är hög tid att somna
för man har ju ändå så mycket tid att finnas
man somnar och minns mycket
men lite för det var dimmigt
men man vet att det är en sak
man alltid alltid alltid måste minnas
påtagligt/så påtagligt
saker blir påtagliga
när saker varit småskaliga
i en storskalig tillvaro
bröstet blir trångt
till framtiden är det långt
med avdomnade fingrar
när saker varit småskaliga
i en storskalig tillvaro
bröstet blir trångt
till framtiden är det långt
med avdomnade fingrar
höra dem falla/allt man fått
skuggorna faller så tungt att man kan höra dem falla
glasskärvor har sårat mina händer
blöder ett finger blöder snart alla
tänder du en eld flyr du snart bränder
framtidsbilder överexponerade men med skarpaste svärtan
i mörka partier
som man behöver en lite del glädje för att få fram smärtan
även i tragedier
inte lätt, men bra
ont men gott
både ge och ta
och ta väl hand om allt man fått
glasskärvor har sårat mina händer
blöder ett finger blöder snart alla
tänder du en eld flyr du snart bränder
framtidsbilder överexponerade men med skarpaste svärtan
i mörka partier
som man behöver en lite del glädje för att få fram smärtan
även i tragedier
inte lätt, men bra
ont men gott
både ge och ta
och ta väl hand om allt man fått
spektakel/kände
jag vill göra underverk varje natt
ordna någonting spektakulärt
göra något som syns hörs och får dig att känna något
allting annat är nog sekundärt
jag vet inte vart jag ska börja dock, i vilken ände
men någon dag kanske man kommer minnas precis allt
och inse hur mycket man faktiskt kände
ordna någonting spektakulärt
göra något som syns hörs och får dig att känna något
allting annat är nog sekundärt
jag vet inte vart jag ska börja dock, i vilken ände
men någon dag kanske man kommer minnas precis allt
och inse hur mycket man faktiskt kände
tills jorden rämnar/osund
svår relation till begreppet osund
ger tro och tvivel en grogrund
sena kvällar och senare uppvaknanden
alldeles för sena uppvaknanden
men trots allt den oundvlikliga saknaden
den alldeles för stora saknaden
stampar i marken tills jorden rämnar
andas så snabbt så att syret lämnar
luften och tillvaron och blodet efter en stund
det känns strävt och kantigt men sanningen är rund
ger tro och tvivel en grogrund
sena kvällar och senare uppvaknanden
alldeles för sena uppvaknanden
men trots allt den oundvlikliga saknaden
den alldeles för stora saknaden
stampar i marken tills jorden rämnar
andas så snabbt så att syret lämnar
luften och tillvaron och blodet efter en stund
det känns strävt och kantigt men sanningen är rund
ninjasonic/somebody gonna get pregnant/omväxling
farväl/diplomatstatus
farväl januari
jag hoppas att vi aldrig mer ses
mitt ego har diplomatstatus
så jag kan skrika mig hes
åt mig själv lugn som en insjö
för jag kan inte straffas bara utvisas
men spökena envisas
och jag kanske bara borde låta blommorna dö
jag hoppas att vi aldrig mer ses
mitt ego har diplomatstatus
så jag kan skrika mig hes
åt mig själv lugn som en insjö
för jag kan inte straffas bara utvisas
men spökena envisas
och jag kanske bara borde låta blommorna dö
doktor kosmos/en grej som hände för elva år sedan
"Om man anar vart man vill
kan man färdas dit man ska.
När ens verklighet står still
när kan sin roll så bra
att man gör den utantill
är det alltid dags att dra"
kan man färdas dit man ska.
När ens verklighet står still
när kan sin roll så bra
att man gör den utantill
är det alltid dags att dra"
nysnön/sirener
det är is under nysnön och jag halkar
det är bas i öronen och gatudiskant som svalkar
blåljus och kalla sirener som visar
att vissa saker ser man bättre när man krisar
ibland undrar man vad som hänt om ingenting hade hänt alls
om man ändå haft svidande ögon och en klump i sin hals
men saker händer för att saker alltid måste hända
det blåser kalla vindar ifrån havet men vinden måste också vända.
någon tror att allt är bra men det är därför någon annan känner sig fast
brister det så brister det men ingen vill ha ansvar för att det brast
kanske borde man bindas vid skeppets mast
som när den andra sortens sirener var nära
men alla fåglar måste kasta sig ut för att se om vingarna vill bära
det är bas i öronen och gatudiskant som svalkar
blåljus och kalla sirener som visar
att vissa saker ser man bättre när man krisar
ibland undrar man vad som hänt om ingenting hade hänt alls
om man ändå haft svidande ögon och en klump i sin hals
men saker händer för att saker alltid måste hända
det blåser kalla vindar ifrån havet men vinden måste också vända.
någon tror att allt är bra men det är därför någon annan känner sig fast
brister det så brister det men ingen vill ha ansvar för att det brast
kanske borde man bindas vid skeppets mast
som när den andra sortens sirener var nära
men alla fåglar måste kasta sig ut för att se om vingarna vill bära
