följande text är tänkt som ett arbetsprov/krönika/uhm.. till ett populärmusik-magasin jag vill skriva för. så är det med det..

---

Vad är väl en spelning med Justice?
Jag älskar konserter. Små och stora, med band jag gillar och band jag inte gillar på ställen som är fula eller fina eller bra eller dåliga. Det är alltid trevligt med en konsert. Jag menar, jag gillar tillochmed en riktigt dålig spelning, för då har jag iallfall något att klaga på, och klaga, det gillar jag också. Min favorit recenssion av en konsert kommer jag inte ens ihåg vem som gjorde, men jag tror att det var i en skunkgrupp för hardcorescenen i min stad."Musiken var för hög och för dålig, golvet var för hårt och publiken var för ful och det var för varmt där inne och det var egentligen ingen idé att gå dit, för man skulle ju ändå gå hem sen igen." Det var något vackert med hardcorescenen, den passade mig ganska bra, trots att jag aldrig riktigt tog mig själv på tillräckligt stort allvar för att kunna vara en riktig del av den. Men det var nästan lika ofta man var på en spelning som var fruktansvärt dålig, som man var på en som var fruktansvärt bra och det var en del av det! För du skulle hata en hel del.Det var rätt så skönt. Men fortfarande, det bästa av allt med att vara en del av en liten scen i en liten stad var att man i princip aldrig behövde planera något. Det fanns bara ett ställe att gå till. Det var alltid billigt och man behövde bara ringa en polare för att få veta om det hände något där ikväll.

Så det är därför jag sitter här, med min trendiga musiksmak och missar en spelning med Justice på något studentställe i Oslo som varit utsåld i månader.

Och det är därför jag sannolikt kommer åka på festival i sommar igen. Herregud, liksom. En biljett borde jag ju lyckas köpa, innan det är försent?

en ung man, ur askan i oslo
en ung kvinna, med ett förslag hon föreslog
en dag som aldrig tar slut
i en tid som säkert tar slut för fort.
en ung poet i samma stad och tid som de andra,
på jobbet och ord på kvittons baksidor
och en skiva med låtar man redan hört eller tror att man hört, för de låter så.

---

bortsett från det har jag träffat en snubbe som heter romeo. ni kanske kommer se mer av honom.
och jag har fått jobb också. från 24:e november på toys r us.det blir fett. puss.

det har blivit senare.

och nedan publicerar jag ett utdrag ur en comeback-text. som är kanske tretton dagar gammal.

---

 

 

så han bestämde sig för att han ville börja skriva igen.
som om jag någonsin slutat.
det värsta utav allt är väl att jag inte skrivit mer än jag publicerat. vilket blir noll. ganska exakt.
men inte för att det inte funnits något att berätta, egentligen, jag har alltid saker att berätta.jag vill så gärna, men kan så inte skylla på någon annan.men det är bara jag och jag som kan korsfästas för blanka papper, eller snarare tomma skärmar.vilket är jävligt irriterande, men det känns som att det kan vara tid för en omstart, det känns som att jag behöver det, även om jag är glad.

 

för alla mål jag sätter upp, för jag sätter upp mål, emellanåt, även om jag inte erkänner det, är helt jävla värdelösa.

jag tänkte börja skriva för två veckor sedan. men jag tänkte vänta tills jag skaffat en skrivbok eller något. för att det skulle vara coolt. och för att det är lättare att sätta en start längre fram, trots att man har och har haft alla förutsättningar hela vackra tiden.

jag kan inte låta bli att bli att bli lite högtravande när jag tänker att det är nu det är dags. det är fan dags att skriva tills jag blir bra nu.

nu ska jag fan skriva tills jag skriver bra.

för det är lätt att bli lite upprörd när man inser att man är helt inkompetent att göra någonting regelrätt för att tjäna pengar. om jag ändå kunde vägra skaffa ett vanligt jobb och hävda att jag är konstnär! men jag är precis lika inkompetent på det planet. jag kan inte ens övertyga mig själv om det.

jag skriver det här väldigt enkelspårigt och osammanhängande, för mycket måste sägas innan jag kan starta om.

det är någonting som saknas. och jag tror inte bara det är möbler i vår nya lägenhet, det är något för mig.

jag skulle kunna göra det till något nytt. att jag inte har något projekt nu. något att lägga min själ i.

som småsaker jag haft tidigare, som får det att kännas oroligt men bra i magen.

och det skulle vara sant. men jag vet inte om det skulle vara lika sant som att det alltid saknats något primitivt utlopp, någon renodlad kamp för min överlevnad, jag vet inte vad jag ska göra för att känna att jag lever.

därför skriver jag igen.

för att hitta vad jag letar efter.

för skräpet gömmer sig väl förmodligen någonstans i mitt huvud.

bland allt annat skräp.