så jag är revolutionsromantiskt lagd. absolut. och jag ser i princip allt kreativt motstånd som positivt, allting utanför ramarna är någonting vackert, även om det är djuriskt som du vill säga. jag tror det behövs, jag tror inte att människor är byggda för att säga vad de tycker vart tredje år på en lapp med max två alternativ som båda är helt värdelösa och det blir ju aldrig riktigt bra. ingen vågar riktigt. ingen vill riktigt. och jag beundrar alla i alla länder utom vårt som går ut på gatan när någonting är fel, det räcker att åka över bron till danmark. det blir större i tyskland, frankrike stannade hela landet ganska nyss i strejk mot landets finanspolitik och tja, spanien, italien de gör saker på riktigt där. vi är så sjukligt programmerade att svära för oss själva i norden, det är ju för kallt att gå ut också. jag klarar inte av det, något måste hända, om inte för landets skull så för min egen stimulans skull, ibland blandar man ihop saker. jag skriver det här som ett brev, trots att jag vet att det är så mycket du redan vet och att det är lite osammanhängande och en hel bunt lösa trådar lämnade överallt. men det tar för mycket tid att formulera sig väl ibland, och jag har så mycket att göra, även om jag inte har något att göra just nu. det finns så många att väcka. även om ingen tycker som jag så vill jag att de ska skrika ut sin åsikt för en gångs skull och inte låta någon annan föra den snett bakåt. om och om igen blir jag besviken på det här landet, inte norge, men sverige. även om de är lika. det måste ju finnas något mer att känna än en mumlad irritation mot allt som inte är tyst och stilla. och en dröm om då konst var tavlor av landskap som stimulerade lagom lite för att vara behagligt. för det är ju faktiskt en himla skillnad mellan att bryta hastighetsbegränsningarna och att klottra, ungjävel. men det där har jag svårt att förstå. jättesvårt att förstå.

så är det, vännen.

så kan det också bli när fingrarna får blöda över tangentbordet
en kväll då man hellre skulle stuckit svärdet genom kroppen bara för att visa att det faktiskt är starkare än ordet
och allt man bygger upp men inte får utlopp
 för finns inte för någon annan än dig förens det tar stopp
och då är det försent
att gömma sitt innersta för det är utsmetat över hela väggarna och golvet och bioduken
tillsammans med publikens tysta fråga om det är nu det är dags att få panik?
när någon har brustit och presterar något som syns så är det kanske tvång på att man reagerar,
även om det kanske är bäst att man gör det tyst. och svär för sig själv.

---

det blir tyst här ett tag nu. jag far hem till slätten. det hade nog inte ens märkts för några månader sedan, men nu håller jag en ganska bra takt med inläggen här, tycker jag. så det kunde vara snällt att säga till när det förändras, liksom.
jag kommer tillbaka i mitten på nästa vecka. all kärlek.