fiol.

det händer att man saknar hur man var förut. en gång för inte jättelänge sedan hade jag en dovare nyans.
lite blekare, mörkare. det var lite lättare då, nu är det svårt att få grepp, det känns som att jag inte har någon substans. jag vet inte om jag tycker om att vara så klar och utåt som jag uppfattas. visst gör jag det.förresten. jag får bara ångest när..


jag inte har något att säga.




på en bakgata i mitt undermedvetna sitter en man
och spelar fiol.
han vet hur man gör, han.
fiolen är allt han äger, den och en ful stol.
ibland hör jag melodierna och undrar varför, varför jag kan se tonerna falla som snöflingor.
när alla i det här landet vet att det inte snöar. men fortfarande uppskattar ljusslingor
över gatorna.
ibland är det så
tyst att jag bara hör varmvattenelementet
och mitt eget hjärta
slå.

Klagomål
Postat av: Lena Petersson

Fint, jag visste väl att kreativitetskrampen skulle släppa =)

2007-11-28 @ 15:55:11
URL: http://www.metrobloggen.se/lpdikt
Postat av: tenka

jo. nu kommenterar jag.

och du vet att jag tycker att du är fantastisk på att skriva.
och jag ser fram emot monologen.

2007-12-01 @ 00:19:40

Berätta för mig, honung:

vad du heter:

vart jag mailar:

vart du bor:

vad du vill berätta:

rss button