jag är ingen tålmodig man.

ett ofattbar längtan efter en färdig historia
trots en rådande givande färd
och det känns lite märkligt att se fram mot en memoria
när det sagts att det är vägen som är mödan värd.

boktrilogin jag läser har bara tjugo sidor kvar
och jag önskar att jag kunde ge någon känslan jag har
i hela sinnet när jag drar ut på det så länge jag kan
jag har läst tio sidor i taget många kvällar nu,
trots att jag inte är någon tålmodig man.
jag vill låta någon sakna något som fortfarande finns,
låta någon höra en barnprogramsmelodi som man tror att man glömt men egentligen minns.
det finns så mycket jag vill göra men hur mycket måste man förstöra för sig själv då?
för det ända som är svårare än att ge bort bitar av sig själv är att få.

men den urgamla drömmen om att skapa har inte blivit svagare
den dröms lika ofta även nuförtiden
även om jag då och då känner mig som en obegåvad femtiotals-bedragare
som fäster min egen uppmärksamhet någon annanstans medans mitt huvud bryter mot griftefriden
mina minnen borde få ha.

Klagomål

Berätta för mig, honung:

vad du heter:

vart jag mailar:

vart du bor:

vad du vill berätta:

rss button